En god kommunal hushållning, SOU 2021:75, yttrande

Yttrande UT
2021-12-16

Finansdepartementet

En god kommunal hushållning (SOU 2021:75)

Storsthlm är formellt inte utsedd till mottagare av remiss gällande utredningen; En god kommunal hushållning (SOU 2021:75), men ser trots det ett behov av att lämna synpunkter på remissen utifrån Storsthlms roll som samverkansorganisation för Stockholms läns kommuner.

Sammanfattning av Storsthlms synpunkter

De delar som Storsthlm ser är mest angelägna att yttra sig över är: 

  • Storsthlmställer sig generellt bakom yttrandet från Sveriges kommuner och regioner (SKR) men önskar göra följande förtydliganden: 
  • Att ta bort synnerliga skäl och höja nivån för stark finansiell ställning minskar flexibiliteten och ökar asymmetrin. 
    • Som exempel kan nämnas att det innebär en risk, särskilt i storstadsregioner med stora åtaganden, att möjligheten till medfinansiering av statlig infrastruktur försvåras.
    • Resultatreserv behöver ses tillsammans med stark finansiell ställning. Kraven i de olika delarna får inte vara för svåra att nå - alla behöver någon form av flexibilitet.
    • Justeringen för exploateringsintäkter, investeringsbidrag och gatukostnadsersättningar i balanskravsutredningen behöver utredas.

Beskrivning av synpunkterna 

Kommuner belastas med ökad administration 

Det finns behov av och efterfrågan på ökad långsiktighet och tydlighet inom kommunsektorn och det är positivt att en översyn av kommunallagens ekonomikapitel ses över. Regelverket är en komponent, men andra viktiga faktorer är stabila planeringsförutsättningar och den egna förmågan och ansvarstagandet för ekonomin. Varav de senare bedöms vara väldigt hög bland kommunerna i Stockholms län. Frågan är dock om ett delvis skärpt regelverk underlättar för de kommuner som inte uppnår god ekonomisk hushållning. Är det rimligt att samtliga kommuner ska belastas med ökad administration för att få vissa kommuner och regioner att utvecklas åt rätt håll? 

Viktigt med hänsyn till lokala förutsättningar 

Förslaget om att införa ett nytt begrepp som tydligare knyter ekonomin till verksamheten är rimligt, samtidigt som det är viktigt att poängtera att det ytterst är ekonomin som sätter gränsen för verksamheten. Utredningens bedömning att den kommunala särarten bör komma till starkare uttryck i lagen om kommunal bokföring och redovisning instämmer Storsthlm i, men konstaterar samtidigt att det inte tas tillräckligt stor hänsyn till det i utredningen samt att vissa förslag kan medföra negativ påverkan på kommunernas ekonomistyrning. För att ekonomistyrningen ska fungera och vara effektiv är det viktigt att hänsyn tas till de lokala förutsättningarna.  

Ett program för God kommunal hushållning stärker och tydliggör behovet av långsiktighet samtidigt som det ger vägledning och metodstöd. Formkraven är tydligare men då också mer detaljstyrande regelverk än tidigare. Långsiktiga förutsättningar är av stor vikt för den kommunala verksamheten och för kommuner som redan idag arbetar med långsiktiga riktlinjer innebär det här förslaget inte några större förändringar. Över hur lång tid som programmet sträcker sig bör dock vara upp till varje kommun att besluta.  

Fel att ta bort synnerliga skäl 

En risk med nuvarande regelverk för balanskravet är att mycket fokus läggs på det kortsiktiga resultatet, att klara årets resultat snarare än att hålla en god kommunal hushållning på längre sikt. I balanskravsutredningen finns i nuvarande regelverk möjligheten att åberopa synnerliga skäl för att underbalansera en budget. Med hänvisning till att ett fåtal kommuner har misskött användningen av synnerliga skäl tas möjligheten bort, vilket är att betrakta som ett relativt stort ingrepp i det kommunala självstyret. Att ta bort synnerliga skäl och att höja nivån för vad som är att betrakta som stark finansiell ställning (som då skulle kunna medge underbalansering av budget) minskar flexibiliteten och ökar asymmetrin. Några av konsekvenserna som förslaget skulle kunna innebära är exempelvis: 

  • Utifrån ett perspektiv som växande storstadsregion som även involverar medfinansiering av statlig infrastruktur, ser vi en risk med begränsningen i det fall möjligheten till synnerliga skäl tas bort. Stockholmsöverenskommelsen och Sverigeförhandlingen är exempel på avtal där kommuner har åtagit sig ett stort ansvar för infrastrukturinvesteringar och därmed för utvecklingen i riket. Dessa avtal får under ett enskilt år stor resultatpåverkan och skulle, om inte möjlighet till hänvisning till synnerliga skäl fanns, behöva återställa negativa resultat inom tre år. Att en kommun inom tre år tvingas återställa ett negativt balanskravsresultat “orsakat” av medfinansiering kan påverka exempelvis möjligheten att medverka till statliga infrastruktursatsningar. 
  • Enda undantaget till möjligheten med att åberopa synnerliga skäl är om kommunen eller regionen har en stark finansiell ställning. Stark finansiell ställning definieras som en soliditet inklusive ansvarsförbindelse för pensionsförpliktelser över 50 procent. Det är ett högt satt mål och kan ifrågasättas som ett resultat av övertaxering. Något som är intressant att notera är att utredaren samtidigt konstaterar att en nivå över 50 procent inte är att eftersträva. 
  • Till balanskravsutredningen tillförs två nya justeringsposter för att beräkna balanskravsresultatet. Den ena avser förändring till följd av ändrade beräkningsförutsättningar för pensionsskulden och den andra avser exploateringsbidrag, investeringsbidrag och gatukostnadsersättningar. Utredningen gör här ett försök att laga en problematisk del i nuvarande lagstiftning. Detta förslag bör ej genomföras utan behöver återgå till lagstiftaren för att djupare utredas.

Visa cookie-information