En socialtjänst som förebygger sociala problem kräver stärkt samverkan

Den 1 juli 2025 träder den nya socialtjänstlagen i kraft. Med ett tydligt fokus på förebyggande insatser och tidigt stöd innebär den både möjligheter och utmaningar för kommuner och regioner. För att den enskilde ska få rätt insatser i rätt tid krävs en närmare och mer strukturerad samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Men hur kan detta samarbete stärkas i praktiken?

Vi har talat med Veronica Carstorp Wolgast, socialdirektör i Stockholms stad, Helena Åman, förvaltningschef, omvårdnadsförvaltningen, Solna stad, och Maria Hjalmarsson, primärvårdschef Stockholms läns sjukvårdsområde, Region Stockholm, om hur de ser på den förändring som väntar och vad som krävs för att samverkan ska fungera bättre i länet.

Samverkan avgörande för att nå lagens mål

Den nya lagen ska leda till att socialtjänsten blir mer förebyggande, jämställd och lättillgänglig än idag. Stöd ska nå invånarna tidigare, innan problem växt sig stora. Socialtjänstens arbete ska också i högre utsträckning vila på forskning och beprövad erfarenhet. På många sätt är målen samstämmiga med de för omställningen till en god och nära vård.

Enligt Veronica Carstorp Wolgast, socialdirektör i Stockholms stad, har socialtjänsten och hälso- och sjukvårdens uppdrag många likheter, och att förstärka samverkan blir avgörande för att leva upp till lagens intentioner.

- Om vi ska nå målen med den nya socialtjänstlagen och omställningen till god och nära vård behövs både organisatoriska och beteendemässiga förändringar. Till exempel måste vi fokusera mer på hälsofrämjande, lättillgängliga och förebyggande insatser, att insatserna är kunskapsbaserade. Vi måste också organisera verksamheten med utgångspunkt från den enskildes behov och förutsättningar. Förändringen ger en unik möjlighet för kommun, region och civilsamhälle att kroka arm och arbeta ännu mer tillsammans, säger Veronica Carstorp Wolgast.

En konkret utmaning är hur vi säkerställer att inte tappa individer i behov av stöd i övergångar mellan olika verksamheter. I stället för att endast bli hänvisad behöver individen aktivt följas genom systemet, menar Veronica.

- Det är snarare regel än undantag att en person har behov av stöd från flera aktörer samtidigt. Den som har den första kontakten med den enskilde bör ha ett större ansvar här. Detta gäller både mellan kommun och region samt internt inom respektive huvudman. Det behövs kardborreband i övergången – inte bara hänvisning.

Även Helena Åman, förvaltningschef i Solna stad, ser vikten av en mer sömlös samverkan mellan kommun och region.

- Vi har länge talat om ansvarsfördelning, men ändå faller individer mellan stolarna när vi inte förmår att organisera eller i vissa fall finansiera insatserna inom sitt ansvarsområde. I detta så knuffar vi den enskilde mellan oss. Nu måste vi börja göra och ta ett helhetsansvar från både kommun och region, säger Helena Åman.

Hon lyfter också en konkret situation:

- Ett exempel som vi upplever i vår vardag är hanteringen av mediciner för personer som bor hemma med stöd av kommunens hemtjänst. Personer som har både hemsjukvård och hemtjänst drabbas av att de inte får sina mediciner i rätt tid för att stödet för sin livsföring i övrigt ska fungera, exempelvis smärtlindring eller medicinering vid diabetes eller andra tidskänsliga medicinska insatser. Här behöver vi få en fungerande hantering så att den enskilde inte hamnar i kläm eller i värsta fall inte kan bo kvar hemma, säger Helena Åman.

Exempel på fungerande samverkan

Det finns redan idag exempel på framgångsrik samverkan mellan kommunerna och hälso- och sjukvården. Ett sådant exempel är samverkan för barn och unga, kallade lokala BUS-grupper, där vårdcentraler, socialtjänsten, första linjens psykiatri, BUP, barn- och ungdomsmedicinska mottagningar och habiliteringen samarbetar.

- Solna har sedan länge ett gott samarbete med regionen med den enskilde i fokus, exempelvis genom BUS-samverkan och vård i samverkan för äldre. Det finns en tydlig vilja att utveckla arbetet ytterligare, säger Helena Åman.

Maria Hjalmarsson, primärvårdschef Stockholms läns sjukvårdsområde, lyfter vikten av att samarbetet mellan primärvården och socialtjänsten utvecklas ytterligare och att det finns positiva exempel att bygga vidare på.

- Vi har byggt upp en stark samverkan via våra familjecentraler och geografiskt samordnande vårdcentraler, GSA, när det gäller barn och unga. Där finns en stabil struktur att utgå ifrån, men vi ser också behov av att stärka samarbetet mellan primärvård, vuxenpsykiatri och socialtjänst ytterligare, säger Maria Hjalmarsson.

Veronica Wolgast lyfter den pågående samverkanspiloten för att pröva modellen FACT Ung som ett gott exempel på hur kommun och region tillsammans kan möta invånarnas behov. FACT Ung är en modell som erbjuder samordnad och flexibel vård och stöd till unga med komplex psykiatrisk och social problematik. BUP Stockholms intensiva öppenvård utvecklar nu vården och stödet de ger i FACT genom att addera insatser från kommunen. Ett bra exempel på hur vi kan ge samtidigt och samordnat stöd och vård och inte, som ofta är, att en part kliver tillbaka när den andra kliver fram, menar Veronica

Även sociala insatsgrupper, en samverkansmodell för unga med kriminell livsstil, och avhopparverksamheter har utvecklat välfungerande samverkan med vården, men det finns fortsatt behov av att förbättra tillgången till psykiatrisk vård för målgruppen över 18 år.

Vad behöver göras nu?

För att lyckas med den förstärkta samverkan mellan kommun och region lyfter samtliga tre att det krävs en förändrad syn på finansiering. Veronica Carstorp Wolgast betonar vikten av samfinansiering av verksamheter och likvärdig ekonomisk fördelning mellan kommun och region för att skapa reella förutsättningar för samarbete.

Maria Hjalmarsson menar att samverkan inom familjecentraler är ett bra exempel på fungerande samverkan, men att samarbetet mellan primärvård, vuxenpsykiatri och socialtjänst behöver utvecklas.

- Den nya socialtjänstlagen öppnar möjligheter för smidigare och snabbare beslutsvägar, vilket kan leda till att insatser sätts in i tid. Vi behöver säkerställa att samverkan mellan socialtjänst och hälso- och sjukvård blir mer integrerad, så att individer inte faller mellan stolarna, säger Maria Hjalmarsson.

Samtliga ser fram emot de förändringar som den nya socialtjänstlagen för med sig, men de betonar också att det krävs ett tydligare och mer långsiktigt samarbete för att säkerställa att insatserna når dem som behöver dem i tid. Helena Åman pekar på att intentionerna med den nya socialtjänstlagen i stora delar överensstämmer med de för omställningen till god och nära vård och omsorg. Länets sjuåriga handlingsplan för omställningen till en god och nära vård och omsorg och den samverkansstruktur som redan finns på plats i länet, utgör ett viktigt bidrag för att bygga hållbara samverkansformer. Och det är avgörande för att intentionerna i den nya socialtjänstlagen ska bli verklighet.